Om hårda och mjuka värden i politiken

Under den tid som jag har verkat inom kommunalpolitiken i Borgå, och likaså under den betydligt längre tid då jag har följt med och verkat i politiken på andra sätt, har en sak blivit klar för mig: pengarna är det avgörande.

Så gott som alla som kämpar för sin sak är missnöjda, om de inte får budgetanslag med vilka de kan genomföra det som de vill. Ett ämbetsverk med en mindre och effektivare budget är avundsjuk på ett med större budget. Det viktiga är inte hur mycket gott ämbetsverken gör, utan hur stor budgetens slutsumma är, för det är på basen av den som deras betydelse rangordnas i mångas ögon.

Åtminstone verkar det så.

Och det är beklagligt. Och bakvänt.

Jag är fullt medveten om att pengarna är ett viktigt verktyg för att få saker och ting utförda i vår värld, men om verktyget blir innehållet är det illa ställt. Och så verkar det ofta ha gått, när man följer med både politikernas och folkets åsikter, särskilt i frågor som inte direkt gäller dem själv. Det är ju en allmänmänsklig tendens att vilja ha mer resurser till sig själv och sin grupp. Frågan blir hur vi behandlar dem som står utanför vår grupp – vill vi hjälpa dem (alltså så länge vi själva inte tar skada av det) eller vill vi att de skall få så lite som möjligt?

För så gott som otänkbart vore det väl att vilja hjälpa andra också när vi själva tar skada av det – eller?

Nå, jag ska inte predika den här gången. Jag har nu en annan poäng. Den är att när mjuka värden och hårda värden kämpar med varann, verkar de hårda värdena nästan alltid vinna. Ekonomin sätter upp ramarna för verksamheten, och verksamhetens innehåll får rätta sig därefter.

Vad beror detta på? Det finns säkert många svar på detta, men ett är rätt vardagligt: tidsbrist!

Det är rätt enkelt att räkna ut sådana kostnader som kan mätas i pengar och sådana resultat som kan mätas med någonting handgripligt, som byggnadsyta eller så. Sådant, som alltså hör till de hårda värdenas sfär, är också lätt att presentera i uträkningar, diagram och liknande. Det kan göras lättförståeligt eller komplicerat, beroende på om ekonomerna och ingenjörerna vill att beslutsfattarna skall förstå något eller inte, men presentationerna finns i vilket fall som helst med i beslutsunderlagen.

Icke så med de mjuka värdena. Hur värderar man fågelsången utanför klassrumsfönstret när man skall besluta om skolornas vara eller icke vara? Hur mycket är ett leende värt, det leende som en åldring kan få av en inte helt utarbetad skötare? Hur mycket är biblioteksfilialen värd för den ungdom som tack vare böckerna hålls borta från den brottsliga karriär han annars hade hamnat in i med sitt gatugäng?

Eftersom sådant är så krångligt att värdera, så tar det lång tid. Och eftersom tid är en bristvara i vår värld, hoppar man ofta över det, och så är det de hårda värdena som ligger som grund för besluten. Ekonomi och teknik sätter med andra ord upp ramarna.

Detta är naturligtvis bakvänt. Först borde man tänka på innehållet i den verksamhet man planerar. Då får man reda på vilka behov som finns och hur man på bästa sätt skall kunna möta de behoven. Då har man alltså de mjuka värdena som ram. Först därefter borde ekonomin komma in i bilden. Den säger i hur stor grad människornas behov kan mötas inom de givna mjuka ramarna.

Det här skulle för den delen också ge en ekonomisk fördel. Vi skulle inte automatiskt gå på det billigaste alternativet, som i de flesta fall inte är det bästa. Vi skulle satsa på det bästa, mest kvalitativa och hållbara alternativet, som kanske är dyrare i investeringsskedet, men som i längden i allmänhet kommer att visa sig vara kostnadseffektivt.

Slösa med pengar behöver vi förstås inte göra. Ändå skall vi inte heller spara så ivrigt att våra sparåtgärder höjer utgifterna.

13.10.09

Suomeksi